När jazzpolisen knackar på
Av Andreas Sundgren
Det hände i ett tidigare liv att jag ibland lyssnade på levande musik. Alltså att jag, tillsammans med andra, satte mig ner i en konsert-sal för att lyssna på ett framförande.
Jazz, blues, folkmusik. Alla breda konstformer där många olika uttryck ryms inom en samma genre. Det var en del av upplevelsen, att musiken rymde många möjligheter till njutning. Som ett resultat är de också musikformer där lyssnarskaran är mångfacetterad. Med ett undantag. Ni som själva är intresserade av musik vet vilka jag talar om.
Det funkar såhär. Du går på en konsert på Umeå Jazz-festival med Stina Nordenstam. Hon har samlat en makalös skara med-musikanter, samtliga välkända, ja i något enstaka fall världsberömda, musiker, utövare, i den breda genren jazz. Bara det faktum att de är där borde vara trovärdighetsgaranti nog för att Stina är en exceptionell utövare i genren själv. Att hennes låtskrivande och musicerande tänjer på uttrycket, vitaliserar det.
I pausen då du (eventuellt) njuter ditt glas ljummen bag in box Chardonnay hamnar du bredvid en liten grupp män. De är alla märkligt lika varandra. De visar upp en blandning av ointresse och stillsam plåga. Eftersom du själv verkligen har upplevt konserten inte bara som bra utan rentav mycket bra, både Nordenstam och bandet i intensiv högform, så blir du nyfiken. Har du och männen varit på två olika konserter? Eller har de alla mycket plötsligt fått precis samma virus?
Du dristar dig till att fråga vad de tyckt så långt. Du lägger till, innan de hunnit svara, att du själv upplevde konserten som fantastisk, driven, berikande.
Det första, att fråga, är kanske ett misstag, det sista, att ösa beröm över konserten, utan tvekan. En av männen (vilken är svårt att säga, de är som sagt mycket lika varandra) nedlåter sig till ett svar.
”Det är väl okej. Men det är inte riktig jazz”.
Och där är det. Du har stött ihop med jazz-polisen. De vars uppgift i samhället det är att se till att jazzen inte smutsas av något annat än det äkta uttryck med vilket gud begåvat den här lilla gruppen individer förmåga att urskilja.
De finns överallt, blues-poliserna, rock-poliserna. Snubbarna som säger “man kan göra så, men det är inte rätt”. Kuriöst nog är de nog så ofta samma individer som rör sig mellan sammanhang. Kanske är de som agenterna i The Adjustment Bureau. Utsända av en odefinierad högre makt för att “justera” verkligheten.
Det är inte det att jag föraktar snobbism, tvärtom, det finns inte så lite snobb i mig. Få kan som jag vara föraktfull på lösa boliner. Jag har heller inget problem med konservatism, den är ofta en viktig gräns mot förändring för förändringens skull. Men att kokettera med sin okunskap eller bristande vidsynthet eller förneka det oföränderliga faktum att världen förändras är, ja hur ska jag uttrycka det…eh…jävligt dumt. Även när jag gör det.
Du gissar säkert vad det är jag vid det här laget vill komma fram till eftersom det här inte är ett forum vars syfte är att diskutera musik. Exakt. Vin-polisen.
Vin-poliser finns överallt. Jag träffar vin-poliser fysiskt eller online säkert varje vecka. Senast i samband med en annan text jag skrev och publicerade häromdagen om definitionen av vin och varför vi betraktade oss som vinmakare. Texten fick mycket stöd så långt ifrån alla reaktioner var negativa men några var undrande och ett par rent fientliga. Och medan det är sant att man aldrig ska argumentera med idioter eftersom det slut blir svårt att se vem i samtalet som är en idiot så blir den negativa responsen, om aldrig så liten, ändå det som för mina resonemang vidare.
Ja, man kan ju göra så, men det är ju inte rätt. - YouTube
Tap to unmute
Ja, man kan ju göra så, men det är ju inte rätt. roevas
roevas13 subscribers
Det är sällan vinproducenter som är vin-poliser även om det händer. Ofta är det personer som står vid sidan av den faktiska produktionen av ett vin som kan kosta på sig att ha en åsikt som är extrem. Att vara snobb som kritiker är ett spel med näst intill obefintliga insatser för kritikern. Det finns inte mycket att förlora på att inta en position som är så smal att den inte går att se om inte ljuset faller precis rätt.
I mina sämsta stunder kan jag verkligen omfamna den gamla idén om att kritiker av en viss typ är sådana människor som inte själva kunde blir författare eller rockstjärnor även om jag vet att det är osant, elakt, svepande och synnerligen okonstruktivt.
Jag behöver dessutom inte särskilt ofta bli förnärmad ö