Ingegerd Råman — La Pomme

Halimba Crystal - Karaffen La Pomme

Tre eller fyra lag om vardera nio personer arbetar i tre skift. Produktionen fortgår dygnet runt. Varje person i laget har en roll. Det tar en stund att greppa hur det fungerar. Vem som gör vad. En värmer pipan, en hämtar exakt rätt mängd glas från ugnen, en blåser glaset, en flyttar det blåsta glaset, en värmer godset till benet, en sträcker benet, en värmer infästningen till foten, en fäster och riktar foten.

Det skulle kunna vara så att det finns en hierarki inom laget, att det är den som blåser, formar själva glaset, som betraktas som skickligast och därför har högst status, men så är det inte. När jag frågar får jag höra att man sällan skiftar arbetsuppgifter inom laget eftersom alla har slipat sin specifika arbetsuppgift så att flödet bibehålls. Alla arbetsuppgifter har samma betydelse.

Arbetslagen samsas på en plattform om femton, tjugo kvadratmeter framför ugnsöppningarna. De blåser tre olika föremål parallellt. Samtidigt tillverkar ytterligare ett lag prototyper något avskilt från den normala produktionen. Musikstycket, orkestern, är inte långt bort som liknelse.

Jag befinner mig i Ungern, i samhället Halimba någon timme från den österrikiska gränsen. Här finns en av få kvarvarande glashyttor i Europa med den nivå av hantverksskicklighet som krävs för att bedriva stor produktion av handblåst glas.

Skälet till att jag är här är Ingegerd Råman. 2016 hade vi förmånen att få samarbeta med Ingegerd kring iscider-glaset La Pomme. Glaset har sedan dess, bortom att det är format för vår iscider, fått ett eget liv. Vi exporterar glas till Japan, där Ingegerd är känd och respekterad både för sitt glas och för sin keramik; när Nationalmuseum ställde ut ett urval av hennes föremål för några år sedan inkluderades glaset i den samlingen.

Sedan 2016 har vi hållit kontakten, diskuterat möjligheten att forma fler saker tillsammans och nu är vi här för att vara med när Halimba Crystals glasblåsare tar fram en form och en prototyp för nästa föremål; iscider-karaffen La Pomme.

En stram och nätt karaff som rymmer precis en flaska iscider. Det har tagit tid att finna en produktionsplats. Svenska glasbruk som vill eller kan arbeta på det här sättet finns nästan inte längre. Därför föll vårt val på en tillverkare i Europa. Under hösten 2024 fick vi några prov-blåsningar härifrån varpå vi, på Ingegerds initiativ, beslutade åka ner och finjustera de sista detaljerna på plats.

Det är en fröjd att se Ingegerd arbeta tillsammans med glasblåsarna. Hon förstår hantverket och materialet på djupet. Hon började forma glas och delta i arbetet i glashytta i slutet av 1960-talet.

Det kan man se när hon interagerar här. Ingen av hantverkarna verkar kunna engelska men de samlar sig i en ring kring Ingegerd. Som en orkester kring en dirigent eller som ett idrottslag som tagit en time-out för att diskutera match-avgörande taktik med sin tränare. När hon har förmedlat det hon önskar kliver hon ur ringen. Laget tätnar, diskuterar korthugget. Återigen tar de sina platser, med glas-formen i centrum, och arbetar sig fram i iterationer, till ett justerat glas.

Mirakulöst nog finner redan den andra eller tredje versionen av föremålet den form Ingegerd vill ha. För mig tycks justeringarna små men när det förändrade föremålet räcks över för granskning visar Ingegerd hur, till exempel, en lättare infästning av foten mot benet förändrar ett föremåls hela resning. Eftersom materialet är så transparent och mjukt blir varje grad och ansats viktig.

Den här dagen kommer vi relativt tidigt och är med hela vägen. Det börjar i träverkstaden där en man för hand tillverkar den form som karaffen ska blåsas i. Formarna kommer ur råämnen av tätvuxen bok. Ett stort antal stämjärn och jiggar, korta, långa, breda, smala tillsammans med en svarv, möjliggör mycket specifika former.

Mannen som fräser formen arbetar i och för sig från en pappersmall men ögonmått, tryck på stämjärnet, ljuset och jiggen är det som avgör hur formen blir. Jag ser honom inte byta ämne. Han gör bara en form, trots att föremålet den ska användas till är helt nytt.

Sedan timmar i hyttan. Ugnarna stannar aldrig här. Temperaturen på det smälta glaset måste vara densamma från en dag, vecka, månad till en annan för att säkerställa samma glaskvalitet; föremål och produktionsomgångar emellan.

Efter en stund noterar jag ett kors ovanför ugnen, jag frågar vår värdinna och platschefen för glasbruket, Csilla Bodor. Hon berättar att ugnarna välsignades innan de tändes första gången. Man kan tycka vad man vill om det religiösa men det är svårt att bortse från att hantverket här inte bara är tekniskt. Flytande glas är förrädiskt på många sätt. Det formas lika mycket av vilja och önskan som av något rent fysiskt. En slags bön?

När ett glas är färdigt granskas det, överflödigt glas som är kvar från blåsningen tas bort, kanter slipas mjuka. Förem